Världscup Oostende Belgien 2017

Posted on 1 CommentPosted in Uncategorized

..innehållandes två gånger vidöppna tårkanaler

Oj vilka dagar det varit här nere i Belgien sen i torsdags! Jag försökte att sammanfatta dem i två korta facebook/instagram-inlägg men kände att jag misslyckades rätt så kapitalt med att sammanfatta dem på ett bra sätt så här kommer ett litet längre inlägg om dem! 🙂

För min del började tävlingarna i torsdags med ett 7,5 km tempo. 7,5 km är väldigt kort även för att vara min klass så det var bara att ställa in sig på att det skulle bli en mysig syrafest, och det blev det! En fruktansvärt blåsig sådan. Jag fick ett bra flyt i medvinden, starten till vändningen. Har mycket mycket lättare för att lyckas trycka watt även när det går lätt nu än vad jag hade för bara ett år sedan, sjukt kul att känna att det framåt! Efter att ha snittat runt 37 km/h till vändpunkten började det jobbiga på riktigt, haha, oj vad jobbigt det blev! Men min plan att pressa fler watt i motvinden än i medvinden höll faktiskt, 10 W mer hem blev det än ut 🙂 Och ja, det var en mycket chockad men även lycklig R som gick i mål och efter att alla var i mål insåg att han vunnit med 18 sekunder! Jag tror att chocken syns rätt så tydligt i bilden nedan 😛 Tårkalas nummer ett var ett faktum, man vet att man hittat en engagerad tränare när Emma står med vidöppna tådkanaler när min första världscupseger är ett faktum! Min ögon var inte helt torra de heller!

Foto: Daniel Strandberg

Chockad och väldigt lycklig var en bra sammanfattning, första vinsten i en världscup och den kom i ett tempo, klump i magen på den alltså!! Fick höra från några andra trike cyklister i klassen över mig, både herr å dam, att de inte alls tyckte att det var otippat och oväntat att jag vann en världscup… 😛

Igår, fredag, var sen en vilodag för mig och istället var det dags att tävla för min lagkompisar! 😀 Jag fick nöja mig med att rulla lite lätt och skrika mig hes längs med banan! Det hade jag verkligen inget emot att göra! Så idag, lördag, var det dags för linjelopp. Grisigt nervös, framför allt p.g.a. högt uppsatta mål och krav på mig själv som jag inte hade en aning om jag skulle kunna leva upp till eller inte. Hahaha, på väg ut från hotellet till bilen passade jag på att argumentera en stund med en person jag bara såg huvudet på när han satt i en soffa. Diskussionen gällde om jag fick drafta / ligga på rulle på personer som inte var i min klass när vi startade samtidigt. Jag hävdade att vi inte hade fått det förra året, han sa att jajaja, självklart fick vi det. Ute i bilen sen var asgarvet ett faktum när jag fick höra att det var en kommissarie jag startat en diskussion med, opppps. Kunde ju inte jag veta att han var, han hade nog rätt i detta fall 😛 😛

Emma och jag passade som vanligt på att skratta lite innan start, vad ska man annars göra liksom?

Foto Michael Lindgren

Och sen, sen satte det galnaste lopp jag någonsin har kört igång. Jag har fortfarande inte smällt allt. Känns fortfarande helt knasigt när jag tänker tillbaka på det! Men på något sätt så slutade det med att jag vann min andra världscup på tre dagar!

 

Men vad hände då under loppet; starten var som alltid ett fullkomligt kaos av trikar och armbågar. Alla ledare försöker puffa fram sin athlete så långt som möjligt och det slutar med att ingen kommer någonstrans, typ så 😛 Jag fick en okej plats, lite långt bak för att jag skulle vara nöjd men men.I första kurvorna var det ett par stycken i klasswn över mig som krokade ihop. Jag klarade att hålla mig borta från trubbel men hade inte riktigt den position jag hade hoppats på när vi kört klart den första kilometern inne i staden utan hade då lämnat en liten lucka till Quentin och Sergey. Sprintade som en tok för att försöka täppa luckan ut till vändpunkten första varvet men precis som i Rio insåg jag att jag inte hade det tryck i låren som hade behövts, surt men sant! Hamnade i ingemansland på tredjeplatsen och började så smått ställa in mig på ett 24 km tempo.. Efter nästan två varv hade jag tappat så att jag var 1:45 efter tätduon. Jag låg fortfarande på en del men hade gett upp hoppet om att stänga luckan upp. Då efter 1,5 km in på sista varvet, med 6,5 km kvar till mål hör jag Micke vråla som en galning, de är där framme, det är ledarna du ser där framme, du tar iiiiiiinnnnn, kööööööööööööööör!!!!!!!!!!!! Så ja, det var bara borra ned skallen och skapa lite mer smärta i benen, haha 😛 Efteråt fick jag höra att avståndet var runt 45 sekunder då. Jag tror att mina motståndare kände sig relativt ohotade bakifrån vid det här laget för de körde otroligt långsamt och lurpassade mest på varandra så jag tog in meter för meter, sekund för sekund. Av någon anledning dök Mattias Fredrikssons “Kliv kliv överlevoch Charlotte Kallas “håva in bytet” under 30 km där hon stängde världens lucka upp i huvudet 😛 Precis innan målrakan, som för övrigt jag är kär i och har döpt till maxpulssträckan, var jag i kapp! Detta märkte ryssen som skruvade upp tempot, då gjorde det ont, ganska mycket ont till och med 😛

Efter ett par fartökningar på maxpulssträckan var det dags att sätta in det sista rycket. Ont gjorde det, men oj vilken energi fyra stycken VRÅLANDE ledare kan ge, och vann gjorde jag!! Över mållinjen var jag någon meter före 🙂

Linjeloppen har länge varit sjukt jobbiga för mig och orsakat en hel del kaos i hjärnan. Det är något med det här med att ta plats, synas och våga lite på mig själv som har blivit en väldigt jobbig kombo. Förra året blev det helkaos i huvudet på samma bana när jag insåg att jag kunde vinna.. I år vågade jag! Men käslorna kom ju givetvis istället efteråt 😛

Och oj vilken kaos det blev bland alla känslor efter målgång! Idag var det min tur att stå och storgrina efter målgång 😛 Snacka om känslostorm! Det är tur att adept och tränare väljer att göra det varannan gång, mer praktiskt så! Idag fick Emma trösta mig!! Det är något speciellt det där när man lyckas göra något som man inte trott att man skulle kunna eller våga göra men man har gjort det utan att riktigt förstå hur fanken man lyckas med det.. Men nu vet jag, nu kan jag vinna både linje och tempo och jag kan stänga en lucka på 1:45, ge aldrig upp!

Ett stort tack igen till våra fantastiska ledare, Micke, Emma, Christoffer och Carl! 😀

Intervju med SKF

Posted on Leave a commentPosted in Uncategorized

För några månader sedan var jag ned till SKF i Göteborg för att få lagren i min trike utbytta. Att minska förlusterna i form av friktion i olika former är en lika viktig del som att se till att min kropp är i så bra skick som möjligt när det väl gäller. Lär mer om hur SKF stödjer oss svenska atleter i paralympics här; http://promo.skf.se/parasport/ Där finns även en intervju med mig om min satsning 🙂

Stort tack till SKF för fantastiskt bemötande och service!!

Första dagarna på träningsläger

Posted on 3 CommentsPosted in Uncategorized

Sedan måndag denna vecka befinner jag mig på andra sidan av den här pölen som kallas atlanten. Kommer att tillbringa tiden fram till att vi flyger in till Rio i USA för de sista slutgiltiga förberedelserna. Känns helt fantastiskt att få göra en riktig uppladdning med bara fokus på träning från nu och till mina lopp i Rio 🙂 Lyxigt värre helt enkelt att få en lite inblick i hur det är att vara atlet på heltid!

Har varit tre tuffa dagar med tester och träning som verkligen har tagit ut sin rätt i mina benmuskler, just nu är status att allt annat än liggande position är väldigt väldigt jobbigt 😛 Höll på att få ringa min tränare och be honom komma och hjälpa mig klicka ur fötterna från pedalerna efter dagens pass men efter lite fixande och trixande lyckades jag få loss fötterna. Sån tur är står massage på schemat ikväll och sedan är det dags för den första vilodagen sen jag kom hit. Perfekt tajmad dödhet helt enkelt! Ska göra mitt bästa för att verkligen göra imorgon till en vilodag, m.a.o. typ inte lämna sängen på hela dagen! För vila behövs, fy tusan vad stressiga veckorna innan vi åkte var. 9 väskor och lådor packades och det kändes som jag flängde runt över halva Sverige och beställde saker från hela världen och höll tummarna till transportgudarna för att sakerna skulle komma fram i tid.

Cykling är en himla roliga sport för att den är så otroligt varierande. Allt ifrån hård träning till fixande och trixande för att få utrustningen i perfekt skick.

Lyckades faktiskt sova en del på flygningarna, åtminstone typ 3 timmar, sjukt skön nackkudde var det som de hade stoppat ned i vårt paralympics-kit! Och snygg!IMG_3185