Tempolopp Världscup Bilbao 2016

Posted on Leave a commentPosted in Competing, Landslag, Svenska

Igår var det återigen dags för att mysigt tempolopp i världscupen 🙂 Mitt femte internationella lopp för detta år, tredje TT. Denna gång på en banan som precis som banan i Ostende var väldigt lik den kommande banan i Rio.

Kände mig otroligt seg under uppvärmningen, fick inte alls till pedalrörelsen och det spelade ingen roll hur mycket jag försökte så blev det ändå ryckigt och jag hade stora problem att hålla igång benen och hitta rätt flow. Och jag kände direkt att hjärnan fick jobba mer än vad den borde för att hålla koll på vart alla delar som den bör hålla kontroll på var 😛 Inför starten slängde jag över min pulsklocka till E som följde mig på cykel och sa åt henne att hon skulle skrika lite på mig om hon såg att min puls droppade för mycket, behövdes int 😛

Men vilken skillnad det blev sen när starten väl gick och det var dags att börja arbeta som en maskin 🙂 Benen svarade bra och jag fick en bra flow igenom kurvorna. Blev lite lätt irriterad i första rondellen som vi skulle runda nästan ett helt varv så vi nästan typ mötte oss själva! Farten ut ur rondellen blev alldeles för låg och det kändes som jag stod still, försökte trampa medan jag svängde vilket bara blev pannkaka, helt klart något jag måste öva mer på! Utnyttjade lite av frustrationen för att få ett snyggt igångdrag efter kurvan istället, frustration är finfin energi det 😛

Kom i mål som trea, 50 sekunder från guld och 44 från silver. Närmare guld än så har jag aldrig varit i ett tempo så måste väl vara nöjd med det.

Enligt officiella resultatlistan hade jag en snitthastighet på 29,79 km/h, tror att banan var lite kortare än vad det stod i dokumenten för enligt min cykeldator körde jag 28,2 i snitt, känns mer rimligt. Haha, en snittpuls på 187 känns som jag borde vara rätt så nöjd med också 😛 13-14 slag från max i en halvtimme ja då får man nog vara lite trött efteråt.

Stort tack till våra grymma ledare, K, E och A, utan er hade det inte gått 🙂 🙂 Ni är bäst helt enkelt!

IMAG0640

 

One end and one new beginning, the end of a season

Posted on Leave a commentPosted in Competing, English, Life with a disability

Now it’s here, more real than ever before; the end of this competition season. Only one more competition next weekend and then I will give myself two weeks of much needed rest and recovery. I can’t explain it in any good way but right now I feel so tired, like completely empty batteries. Not the normal kind of tiredness that comes over you when you have been sleeping way too few hours. More the kind of tiredness that comes when you haven’t been given yourself a proper chance to rest for the last 4 or 5 months or so. You sleep a whole night but still you’re as tired when you wake up as you were when you went to bed the day before.

The end of a season always leaves me with a huge mix of feelings. One feeling that comes up as one of the first ones in my head is “Wasn’t it supposed to be more than this?” But then I realize just how much I have been doing the last months, how much I have experienced, how much I have gone through, both good and some less good things, how intense everything has been. That’s for sure one of the reasons why it feels like the season was short, it simply was so intense that it feels like everything just have been passing in the speed of the light.

After the last season I didn’t give myself a period of easier training and a chance to recover, that’s probably why I have been feeling so slow and tired since July this summer, my batteries were simply not topped up enough when this season started.. 0It’s so easy to only focus on the amount of training you do, the hours, the intensity etc. and then you forget that you also need the rest, that’s when you get a chance to build up your body.

capture