När orken inte riktigt räcker till

Posted on Leave a commentPosted in Life with a disability, Svenska

Eller snarare inte alls räcker till..

Förra veckan samt denna vecka så har jag haft mina två första träningsfria veckor på drygt 1,5 år. (Veckan när jag åt penicillin och inte fick träna i juni räknas inte). Tanken med dessa veckor har förstås varit att vila både kropp och knopp. Efter förra veckan så känns kroppen hyggligt återhämtad men huvudet däremot känns fortfarande som en trög smet som jag förtvivlat försöker röra runt i med en slev och få lite ordning på. Kanske för att jag jobbade lite fler timmar än vad jag borde ha gjort den veckan..

Ibland är det så otroligt vidrigt tydligt att det är hjärnan som inte riktigt orkar med att styra kroppen så som den borde, CPU:n snurrar på lite för låg klockfrekvens eller har lite för få kärnor helt enkelt. För något år sedan så hade jag en period med ganska mycket huvudvärk, tror att det var i samband med att jag skrev min exjobbsrapport. Jag hade då mestadels huvudvärk från en specifik del av huvudet, precis ovanför pannan på vänster sida, ganska punktriktat m.a.o. exakt samma huvudvärk har kommit tillbaka de senaste månaderna, nu nästan dagligen. Men det konstiga med huvudvärken är att det är inte bara huvudvärk utan ibland känns det som att 10000 myror skulle krypa precis under hårbottnen, liksom mellan huden och själva hjärnan. Lite samma känsla som när man domnar bort i ett ben eller en arm, ni vet den här lite stickande känslan.

Efter lite googlande på hjärnan och vilka olika funktioner som sitter vart så visade det sig att detta är exakt det ställe som styr motoriken, surprise? Inte mycket eftersom huvudvärken inte är något problem alls så länge jag sitter och bara arbetar vid en dator eller typ ligger i soffan eller i sängen men däremot när jag börjar göra något som kräver mer av kroppen rent motoriskt så sätter den igång. Det var på något sätt rätt så skönt att inse att aha, det är rätt så naturligt, bra nu vet jag vad det beror på. Däremot så är det desto svårare att filura ut vad jag kan göra åt det..

Den här skissen över hjärnan tycker jag är rätt så bra;  http://www.humanillnesses.com/original/images/hdc_0001_0003_0_img0254.jpg

Det är frustrerande när orken inte riktigt räcker till, när man vill så mycket mer än vad kroppen vill. För mig inträffar ofta ett totalt soppatorsk på energi efter en tävling, lagom tills den ack så krävande och nödvändiga packningen till hemresan ska börja. Kanske ett tecken på att jag är rätt så bra på att ta ut mig helt på en tävling?:) Sydafrika för några veckor sen var inget undantag. Sån tur var så har vi fantastiska ledare med sos som på något magiskt sätt känner av när min energi är på väg att ta slut helt och väldigt passande kommer och hjälper till med de sista stegen i packandet precis innan tårarna börjar rulla nedför kinderna. När orken helt enkelt inte räcker till.img_1532

One end and one new beginning, the end of a season

Posted on Leave a commentPosted in Competing, English, Life with a disability

Now it’s here, more real than ever before; the end of this competition season. Only one more competition next weekend and then I will give myself two weeks of much needed rest and recovery. I can’t explain it in any good way but right now I feel so tired, like completely empty batteries. Not the normal kind of tiredness that comes over you when you have been sleeping way too few hours. More the kind of tiredness that comes when you haven’t been given yourself a proper chance to rest for the last 4 or 5 months or so. You sleep a whole night but still you’re as tired when you wake up as you were when you went to bed the day before.

The end of a season always leaves me with a huge mix of feelings. One feeling that comes up as one of the first ones in my head is “Wasn’t it supposed to be more than this?” But then I realize just how much I have been doing the last months, how much I have experienced, how much I have gone through, both good and some less good things, how intense everything has been. That’s for sure one of the reasons why it feels like the season was short, it simply was so intense that it feels like everything just have been passing in the speed of the light.

After the last season I didn’t give myself a period of easier training and a chance to recover, that’s probably why I have been feeling so slow and tired since July this summer, my batteries were simply not topped up enough when this season started.. 0It’s so easy to only focus on the amount of training you do, the hours, the intensity etc. and then you forget that you also need the rest, that’s when you get a chance to build up your body.

capture

Stressful days!

Posted on Leave a commentPosted in English, Life with a disability

The last weeks have been insane. Working full time and besides that train six days a week, at least, is challenging. I have found a good way to make it work, if I can work for eight hours a day.. Last weeks I have been working more than eight hours a day which of course gets out over training, the number of sessions and also the quality of the sessions get lower. Unfortunately not much to do about it. I still have to do my best at work even if I wish I could prioritize in another way. I still keep dreaming of one day being able to be a full time athlete, that would be cool. And so much easier if I didn’t have to plan training around work..

Today I got  a pretty good session, happy for that, yesterday I had too much pain in my back to train at all, progress!